Det är konstigt hur livet kan förändras. För något år sen mådde man urkasst, sen bestämde man sig för att förändras. Le istället för gråta, leva istället för att tänka. Helt plötsligt fanns det inga dåliga dagar längre. Nu har det bara funnits glada månader. Livet är för kort för att deppa över.
Så trodde jag inte på att det fanns någon där ute som jag skulle kunna acceptera mig som jag.
Jag tror fortfarande inte att tanken på att jag har emil är sann. Eller jo, men det är för bra för att vara sann. Jag vet inte om jag förtjänar honom. Jag är inte så bra. Medans han är helt underbar.
Det är ganska svårt att vänja sig vid tanken på att ha någon där jämt för mig, att det finns någon man kan prata med allt om och som bryr sig så mycket om en. Jag har alltid trivts med tanken på att jag jag är ensam, att jag kan gråta för mig själv utan att någon bryr sig. Jag är en ensamvarg. Jag vandrar ut på egna äventyr, jag trivs i mörkret, jag älskar mina tankar. Hur blir det då när jag ska dela med mig av mig själv? Jag vill leva ensam, men mest av allt vill jag leva med emil.

Jag gillar ditt skratt, jag gillar dina ögon, jag gillar när du ser på mig, jag gillar hur du kramar mig, jag gillar dina pussar, jag gillar din tunga, jag gillar din kropp, jag gillar ditt sätt, jag gillar dina ord, allt.
Jag gillar dig så mycket så att jag blir rädd. Jag är rädd att när jag vill vara ensam så kommer du tro att jag mår dåligt vilket jag oftast inte gör, det är bara mitt sätt att klara livet. Jag är rädd att du kommer få veta hur underligt mitt liv är.
 Jag är rädd för att jag ska vakna upp utan dig. Jag har inte riktigt förstått att du är min än, det är svårt att tro efter att ha varit ensam i så många år.
Imorgon har vi varit tillsammans i tre veckor. För 7 veckor sen visste jag inte vem du var. Nu kommer jag alltid veta vem du är, för alltid.

Jag vill vara din, jämt. Vi är allt. Du är jag och jag är du.
Emil<3<3<3